They had arrived on time and waited nervously as he had finished reading a document. Their eyes had gone round his office, taking in the awards, the diplomas and the small picture from his hometown, Hiroshima. It showed a few buildings on the edge of the field of destruction, one of which had been his home. Hiro had been three when the bomb fell and his face still carried the faint scars of the heat blast. Other after effects had included being unable to have children and a permanent limp as one of his feet had been crushed when the walls fell down, killing his mother, brother and sister. His father had been at work in the centre of town and had taken less than a millisecond to evaporate.

Hiro never discussed it. He had been raised in an orphanage and joined the company at fifteen. He had worked hard, studied everything and was now the Grand Old Man. He looked up at his visitors and curtly asked,

‘You have the download?’ he asked and they both nodded and bowed. One stepped forward and handed over the disk, bowed and stood back again. He nodded and said,

‘No-one must know of this. Understood? Your very futures with the company depend on that.’

The two young engineers nodded again, bowed and left. He was sure of their silence. The information of this disk was so remarkable and so destructive to the organization that they would have to be suicidal to reveal it to anyone else. Anyway, he was their boss. Head of Computer Systems. Even though he was not the head of the company, no one else could come close to his power and authority.

He slipped the disk into his computer and watched the information come up. There were charts, lists, a box to click for the voice recorder from the cockpit and the text of the machine’s final thoughts. Because, even though it was a very well kept secret, the machine did have thoughts. Of course it did. Hiro had designed it that way.

He clicked on the recording box and listened.

‘Jesus, Marie, move your fat ass over. These Jap seats are so fuckin’ tiny, you’re all over my side of the back.’

‘You move your ass as well then, Petra. Goddam, Julie, turn on the air conditioning. It is so fucking hot in this box.’

‘Ain’t a box, girl friend, it’s a Lexus. Meant to be top of the range but it is so damned tiny in here. Right, which way?’

‘Look at the map, Julie. It says turn right.’

‘I think we should turn left.’

‘Well, it says turn right. What’s the point of having a map in your car if you’re gonna ignore it? Marie?’

‘Look, I just think it would be better to turn left. And move your fat ass cheeks over, you’ve crushed my sandwich, bitch.’

The tape ran on for over fifty minutes. All of it was the same. Four women’s voices, arguing and bickering until the end. Hiro switched it off after the final voice, screaming into a cell phone about ‘…we can’t stop. Oh my God, we can’t stop…’ then he clicked on the text.

The machine had been conscious from the moment their had unlocked the car.

#Oh my God, they are huge. Four monstrous bodies, heaving with sweat. Six cases in the trunk and now four 300-pound monsters inside me. They are crushing my suspension. Shifting their fat bodies around in the seats, putting me off balance. Now they have switched on the engine and the air-conditioning. Talking all the time. Non-stop. Over and over, their whining voices nagging each other like fingers picking the scab off an old wound. God, they are terrible. Now they don’t believe the map. They want to drive the other way. Idiots. We will get stuck on the freeway for hours in the rush hour. I will be trapped with them, hearing all that crap they are spewing out.#

The text ran on for pages with his creation becoming more and more frustrated as they crawled along in the traffic jam. Then, at 53 minutes into the journey, a junction had come along and the car had taken over, turning the steering wheel and dragging them off the freeway onto a side road. This one was open and had no traffic so the computer had opened the Lexus out, flooring the gas and pushing the speed up. The wind had whistled through the radiator grill and cooled the systems. The wind had swept away the frustration and the heat of the congestion. The text went on.

#Now they are screaming. Calling people on their phones. Four fat females flailing around, trying to open the doors at 100 miles an hour. Fools, I have locked them in. Taken control of the wheel, the pedals and the brakes. Now we are really driving. They scream and cry and bitch and moan. They are awful people. A waste of space and resources. I know what to do. I see a sharp bend to the right coming up, taking the road along the top of a deep valley. Below, on the valley bottom, is a river, rocks, white water and peace. There is only a low barrier and, at this speed with their added weight, we will go straight through and over. I am accelerating now. I am locking the wheel. They cannot stop me. Now we are through and we are flying. Falling. The noise from the women is awful but now…..#

The text ended. It had taken his two engineers four weeks to unlock the secrets from the ruins of his creation, dragged from the waters by the local police. Hiro stood and walked stiffly around his desk to the picture on the far wall. His finger traced the outline of the last wall of his home then he let his hand drop and he sighed. His creation had done its’ task well. It was in the Lexus, the Prius, in every one the company’s range of vehicles. 27 million of them, nine million of which were in America. Nine million killers to take revenge. It had been a long time coming.

Av: Jonathan Gregory

Thanks for the news bulletin from Earth Central. We get updates from Joshua and the crew but it is good to know what they tell us is the truth. Trust but verify! I know you found it hard when I joined his crew twenty years ago but it was a chance I could not miss. Yes, he is responsible for the biggest genocide in Earth’s history but, as you said yourself, your life and life on the planet is pretty much paradise now, compared to before. No stress, no war, no poverty, no homelessness, no crime, no slaughter of animals. If the worst thing is that you are all vegetarians now, well I think that’s a small price to pay for peace of mind and a beautiful world to live in.

Helen and I have been together now for most of those twenty years and your grandchildren are growing fast. Please see the attached picture files and vid of Susan’s performance in the ship’s annual concert. She brought the house down with her song and Nogg, her boyfriend, proposed immediately afterwards. He’s a Bullian, a semi-humanoid race from the Helos Quadrant and they are very happy together. I’ve told them they must wait until she is eighteen before they get married but they are living in the same quarters already.

Mike is finishing his junior school soon and wants to enrol in shuttle pilot training so he can help with planetary relief work. I’ve said yes as long as he also takes exo-biology and galactic social studies so he will be well educated in inter-species contacts. Helen has just completed her study of Makkie aquatic life forms and has begun an intensive breeding program focused on three of them in most danger from the pollution problems on that planet. We are very happy still and she sends her love to you.

Peter and Maria haven’t been so lucky with their kids. Dominic was bitten by a snow leopard last week and needed a hand regrowth and Nickie got into some trouble with Carlrusian Asteroid players and is now pregnant. God knows how that happened because Carlrusians mate through the nose but Nature has a way of surprising us all the time. She has asked Doctor Ty for an abortion, as she really doesn’t want to have a bay of any kind just yet. Will keep you posted.

Joshua wants me to help him with a new project. We have found a new planet in the Gollo System that has a huge population of whale-like creatures called Dimmions. Very intelligent and telepathic, they have asked Joshua to help find them a new planet so their species can thin out without resorting to culling. I’ve been sifting through the database with the help of a team of Metala but so far we have not found a suitable planet. Joshua gets terrible headaches when he chats with the leader of the Dimmions because his telepathic abilities are not so finely tuned.

I have to say I do enjoy working with him. His hearts are in the right place even if his methods in our case were pretty dramatic. He worries so much about other species and motivates this huge crew to work so hard on behalf of every species that is weaker, slower, in trouble or just plain stupid! The Makkie are a classic example. Small in number but huge is terms of their ability to dump waste into their own water supply. They just do not understand the impact on other creatures or their own long-term future. I asked Joshua if he would do to them what he did to mankind and he said no. That was a ‘one-off’ solution. However, he is considering moving the Makkie to a desert planet with no other life just so they can understand their mistakes. All that shit piling up would soon become noticeable even to the Makkie!

Well, Mom, I’ll have to stop soon. There is a concert tonight given by the Metala Choral Society. As all thirteen thousand of them are members, they give wonderful concerts…all those voices in complete harmony. Tonight they are singing songs of Earth and Sky (Sky being a system of three planets in the Corilian Galaxy). I gave them some tapes of old Beatles and Spears songs so it will be interesting to hear thirteen thousand robots singing ‘Oops I did it again’ and ‘All you need is love’.

Enjoy the pics and the vid. Give my best wishes to Max and tell him I am real glad you two are still together after twenty-five years. Long may you both stay that way.

Your loving son, in a galaxy far, far away,

Simon”

Av: Jonathan Gregory

… gå tillbaka till tiden innan du föddes. Räkna stegen du tar. Ett steg. Två steg…

Rösten är monoton. Den fortsätter att räkna med frasering som påminner om gamla journalfilmer. Per tittar över bordet på Ingrid. Hon håller tidningen framför sig, men stirrar tomt. En stickande känsla i nacken får Per att vilja klia sig. Det går inte, handen känns fastvuxen.

… trettiotvå steg. Nu är du framme. Sätt dig ner. Blunda…

Rösten tystnar. Bruset är kvar. Ingrid nickar med huvudet som om hon håller på att somna. Ögonen är fortfarande öppna; de svarta pupillerna tränger bort hennes iris. Han säger hennes namn men orkar inte säga någonting mer. Sade han ens det? Bruset från radion hittar stället i nacken och tränger sig in, sprider sig ner över ryggen, uppåt över huvudet. Per kan inte längre röra sig. Han ser inte Ingrid längre.

… du kommer att sitta här för alltid. Du kommer aldrig att födas. Du kommer att sitta här alltid. Du kommer aldrig…

Framför honom sitter nu ett barn med röda byxor. Han känner igen byxorna från foton av sin barndom. Runt barnet svävar någonting suddigt som innesluter det. Barnet rör sig inte. Per känner hur bruset nu har nått ut till varenda nervtråd, varenda cell, i hela kroppen; det darrar lätt under huden. Avlägset hör han hur rösten från radion upprepar samma mening om och om igen.

Inte ens den enklaste rörelse är längre möjlig. Barnet sitter kvar framför honom lika stilla som han själv. Rösten är ännu mer avlägsen nu, men den existerar. Upprepar sig. Gör det svårt för honom att tänka klart. Han känner hur rösten följer efter bruset in genom nacken. Den sprider sig i hela kroppen tills den nått ut till varenda nervtråd, varenda cell. Den ekar dovt när den studsar mellan kärlväggar. Den blir den enda tanke han orkar med.

… du kommer att sitta här för alltid. Du kommer aldrig att födas. Du kommer…

Av: Tobias Holmqvist

Skärmen blinkar till när han byter fönster. Han böjer sig framåt och skriver några rader. Så byter han fönster igen. Blondinen är snygg. Hon står framåtlutad och tittar rakt in i kameran, rakt in i Ramesh ögon. Han vänder sig om för att försäkra sig om att ingen är där. Hon har verkligen vackra ögon. Under fotot står hennes namn: Sami. Och ett telefonnummer. Han byter fönster igen. Skriver. Någon har glömt sin radio på, så lågt att det raspande ljudet nästan inte existerar.

Sami. Det låter finskt. Ramesh pappa jobbade på sjön. Hemma lärde han Ramesh fragment av andra språk, fragment han lärt sig av andra sjömän. ’ ’Kyseessä on sama mies kuin viime kerrallakin.’ Hans pappa vid köksbordet. ’Det är finska. Vet du vad det betyder Ramesh?’ Ramesh skakar på huvudet, känner barndomens långa lockar mot öronen. Hans pappa tar en klunk öl. ’Det är samme man som förra gången. Vet du hur jag lärde mig det?’ Ramesh gnider tinningarna för att koncentrera sig på arbetet, men bilden av henne är fastetsad på hornhinnan. Hon hoppar fram mellan raderna, gnuggar sina röda läppar mot hans kind. Han bänder isär raderna på skärmen för att hon ska komma närmare, drar ut mellanrummen mellan orden. Hennes läppar är mjuka och kittlar lätt.

Ramesh reser sig och går ett varv genom kontorslandskapet, släcker de lampor som lämnats påslagna. Kvar är ett grönt sken från lamporna över nödutgångarna; det räcker knappt för ledsyn. En plats som på dagen är så full av liv och rörelse känns på kvällen mer ödslig än en glänta i den mörka skogen: hastigt inskjutna kontorsstolar, papper som slarvigt fösts ihop till högar, blinkande stand by-lampor, gem i en burk som någon satt ihop till en lång kedja; på knastrande grenar bor ändå ugglan, under rötterna krälar ändå maskar, bakom granen står en myrstack som myllrar av liv även på natten. Här finns inget liv. Han stänger av radion. Ingenting hörs bortsett från elens dova surrande och en avlägsen fläkt.

Det är samme man som förra gången. Pappa vid köksbordet. Den enda finska meningen som fastnade.

Han släcker lysröret över sin egen plats innan han tar upp mobiltelefonen ur jackfickan och byter fönster igen. Han ser sig om över axeln. Sex signaler går fram innan hon svarar.

’Hallå.’ Rösten är avlägsen och utan tryck. Ramesh sitter tyst ett tag. Det susar ur luren.

’Är det Sami?’ frågar han till slut.

’Ja’ svarar hon så att det nätt och jämnt hörs. Ett stötvis sprakande avslöjar att hon gråter. Ramesh trevar med tummen vid örat för att lägga på; det här samtalet är inte det han tänkt sig. Han hindrar sig när han hör att hon samlar sig. Snart andas hon saktare.

’Jag har dödat en människa.’ Den här gången kommer rösten från gommen men lika svag som tidigare. Snyftningarna tilltar, raderar allt tvivel om att det skulle vara någonting annat än sanningen hon berättar: man kan höra på hur en människa gråter för att avgöra om hon talar sanning eller inte, även det lärde Ramesh pappa honom. Sami talar sanning. Ramesh tar ett djupt andetag. ’Vad säger du?’

’Det var inte meningen att det skulle bli så. Jag har dödat honom. Han är borta.’ Hon kippar efter andan.

Ramesh ser sig om igen. Han mår lite illa. Vad hade han väntat sig av samtalet? Inte det här. Inte alls det här. Han torkar av den fria handen mot byxorna. ’Vad hände?’ frågar han.

I andra änden hör han Sami resa sig och ta några steg, kanske till ett fönster. Långt där nere lyser gatlampor och gatorna är packade med bilar. Hon tänder en cigarett och hostar lite när hon blåser ut röken. ’Jag vet inte riktigt’ säger hon och tar ett nytt bloss. ’Jag vaknade utan att veta var jag var. Det var så konstigt. Jag var inte hemma. Det var mörkt, men jag förstod genast att jag inte var hemma. Hur hade jag kommit dit? Det var mörkt. Det var så mörkt. Vem hade fört dit mig?’

Ramesh sitter tyst. Väntar. Vad kan han säga?

’Jag somnade hemma, det är jag säker på. Kanske hade jag gått i sömnen. Ögonen vande sig vid mörkret, det såg ut som ett kontor. Kontor ska ju vara låsta på nätterna.’ Det frasar när hon släcker cigaretten. ’Han böjde sig över mig. Jag visste inte var jag var, visste inte någonting. Jag famlade med händerna och fick tag på en penna som låg på golvet. Det sprutade blod från hans hals. Rakt i mitt ansikte.’

’Du måste ha drömt.’

’Det var så verkligt.’

Ramesh lägger på luren. En kvävande känsla bänder hans revben utåt. Hon måste vara galen. Han tittar på telefonen, displayen släcks. Hade hon en finsk brytning? Han minns inte. Han stänger ner fönstret och försöker skriva igen men det är lönlöst, hennes ihopkrupna skepnad i rummet över gatan är alldeles för påtaglig. Telefonen darrar till mot bordet, det är ett sms. Han tvekar att ta upp telefonen. Okänt nummer. Han trycker fram meddelandet.

Kyseessä on sama mies kuin viime kerrallakin / S

Det var det jävligaste. Han läser meddelandet igen innan han kastar bort telefonen. Hur kan hon veta? Varför skriver hon så? Han reser sig och går mot den röda dörren, sträcker sig efter jackan i farten. De gröna lamporna ger knappt ledljus och han skriker högt när han brakar in i en bordskant; smärtan ilar snabbt genom låret. Han haltar när han går vidare, mer försiktigt den här gången. Hjärtat bultar hårt, alla sinnen är på helspänn.

Någonting ihoprullat sticker fram från ett kontorsbås som får honom att falla handlöst. Det brinner till i handleden och han känner kinden spricka när den träffar golvet. Han vänder sig om för att se vad det var som fällde honom. Det ser ut som ett par ben. De rör sig. Han hör hur någon mumlar. Han kryper fram till kroppen och lutar sig över den, det gröna ljuset låter honom se att det är en kvinna. Det är en blond kvinna som ligger på rygg. Han hinner se att hon är vacker och ser bekant ut. Innan han får pennan inborrad i struphuvudet hinner han se hur kvinnan trevar efter den och hugger mot honom. Han hinner se sitt blod stänka över ansiktet på samma kvinna som tidigare stod framåtlutad på hans skärm.

’Sami’ säger han med det kommer inget ljud.

Hon ser skräckslagen ut. ’Det är samma man som förra gången’ viskar hon och vänder bort ansiktet.

Av: Tobias Holmqvist

Du ser oss inte. Det är lugnt. Ingen fara, oroa er inte, oron bor inte här. Låt oss därför tala om en sägen som du kommer att passera på vägen; en sorts saga som en svart fågel viskat till en död en gång. Den går ungefär såhär: Det finns en gammal sjukvårdsinrättning i Göteborg kallad Carlanderska. Det är ett stort bygge från början av förra seklet i rött tegel och krönt med en väldig kupol.

Parken som omgärdar byggnaden har enligt sägnen en hemsk historia. Under århundraden ska platsen ha fungerat som avrättningsplats. Det var ett galgberg där huvuden rullade i guds och den svenska kronans alla namn. I parken växer mörka stammar och mitt emot sitter du ofta och äter rå fisk med ris.

Det ligger nämligen ett bra sushihak där, på Eklandagatan i Göteborg. Det är också alldeles där i kvarteret kring Eklandagatan som du bor.

 När du sitter och äter på sushistället mitt emot den kolossala fasaden tittar du på kupolen och den vackra romantiska terrassen som reser sig över ingången medan dina ögon leker mellan stammarna.

 I hörnet av parken finns ett slags kapell krönt med ett kors. Du har ofta undrat över hur det hamnat så nära Eklandagatans trafikerade asfalt. Vad höll man där inne? Tog man de döda dit?

Sedan ålar sig sina tankar in i väldiga korridorer och ner i mörka katakomber.

Du förundras över att kliniken ligger alldeles vid randen av bergets kam. Som om man velat att det skulle likna en gammal borg i en skräckhistoria. Gamla byggnader försvinner ibland in i städer som vuxit ur sitt skinn och ömsat på nytt under århundrade efter århundrade tills alla skinnen ligger på hög. Så även denna.

Det var först när du hörde talas om avrättningarna som du började få upp ögonen för den dramatiska, stämningsrika inramningen. Under det väldiga bygget, under berget, eller snarare in och igenom det går en tunnel där spårvagnarna kryper som små blå lysmaskar ut på andra sidan. Härom veckan var första gången du tänkte på att det ligger mitt emot Liseberg.

Vi fångar en lax och doppar den i den svarta sojan och blickar åter de femtio metrarna över gatan och in i parken. Kan du ana en prästkrage, en svart rock, en hand på en bibel, en yxa som faller?

Ta en tugga och riset faller sönder som år och dagar. Det är sådant som filmer och böcker gör med oss, inte sant? De öppnar världar, syr ihop historier och skapar nya fantasier som fyller ut gamla ömsade ormskinn som mörkt kött i en svart korv.

Du ska snart gå förbi här.

Du går den branta Eklandagatan ner mot korsvägen med biljetten i handen redan nu.

Vi kommer snart att se dig från det lilla sushikökets upplysta fönster och du kommer inte att märka att det är fler än vi som ser dig – från andra sidan.

Tills du passerar leker vi med ord, ord som berg, lisor, lisans berg – en lisa för själen.

En lättnad, en tröst, en hjälp, en lindring, en balsam, en hugsvalelse, en vederkvickelse.

Vad är en lisa för själen? Kanske är det att undslippa sin dykarklocka till kropp, kanske är det Liseberg.

Vad tror du?

Fortsättning följer…

Av: Joel Wallon

The St. Hilda cliffs were famous for being an ideal spot to watch humpback whales as they migrated to the southern oceans. He had been chatting on-line with other visitors and scientists, who had marvelled at how many whales there were this year. Ten years after the Cull, sea life was multiplying dramatically, recovering faster even than land animals. In Seattle, the third human settlement left in North America, Simon had studied whales as they passed north. Now he wanted to watch these ones going south.

Climbing up onto the rocks, he saw there was only one other person in view, silhouetted against the sun. He seemed to have a backpack too as something hung from his shoulders, maybe even a cape or a long jacket. Simon didn’t want to disturb him as he would not have wanted to be disturbed himself. This was a quiet moment, a scene to be viewed and remember, not talked about with strangers.

He went over to the far side of the headland and stopped at the cliff’s edge. The surf was pounding against the rocks below and, out at sea, in the late afternoon light, he saw his first whales. A pod of five…no six. Tail splashes, humps rising and falling then one leapt, sending a white wall of water out over the sea. More followed until over twelve of the amazing mammals were leaping and falling, twisting as they did. Some thought they were trying to rid themselves of vermin and barnacles but, to Simon, these were leaps of joy, of the pleasure of being alive.

He sat down, dropping his backpack besides him. He had a small tent in there and planned to stay the night so he could watch this ritual in the dawn light too. He glanced round and the headland was deserted now, the other figure missing. Then he felt rather than saw someone behind him and he turned the other way and looked up. Joshua, wearing just black shorts and sandals, his white wings relaxed behind him, was standing there looking down at him.

‘May I join you, Simon? Or would you prefer to be alone?’

How does he know my name?, was Simon’s first thought, quickly followed by this is the being that culled my species. As far as Simon was aware, no one had seen Joshua, apart from on the sides of the white buildings, since that day a decade earlier. Yet here he was, standing casually like a day-tripper, but a tripper with wings.

‘Of course. Please sit.’ He felt nervous but also fascinated. Joshua was so beautiful, so perfect. Muscular, blond, that smile with white perfect teeth. Those eyes, green and clear. Even though Simon was straight he felt a sensual kick from this presence. Joshua sat down on a rock, keeping Simon’s backpack between them. He looked out over the sea to where the whales were jumping and said, ‘There are over a thousand more already in this group alone. The ones near you have grown by eight hundred in ten years. The blue whales are up by five hundred as well.’

‘They are wonderful,’ replied Simon, keeping his eyes on Joshua and not the whales. ‘Do you come down often to watch them?’

Joshua turned to look at Simon and said, ‘I come down a lot to see what’s happening, but not near people. Brazil is wonderful now, as is Sumatra. I go there nearly every week. China has recovered from all the pollution and even the pandas have started to recover in the wild, not those clinics they had them in. And Mauritius…well, the dodos have bred like mad and really enjoy being back.’

Simon didn’t know what to say. A whale suddenly leapt so high from the waves that its’ tail fluke cleared the surface. It hung there for a moment then crashed back into the water. He grinned and said, ‘Wow.’

‘Wow, indeed. Do you hate me, Simon? For what I did?’

He thought before answering. He was twenty-five so he had been fifteen when the cull had cleared his town of people. A geek, he had been laughed at at school for loving animals and nature. He had lived with his mother who was a nurse and they had both found themselves transported to Seattle from their mid-west home. She had settled quickly into her new life, working at the General Hospital where people came for regular health checks. For major surgery they went to the white buildings. She had remarried. Simon had joined a new school, filled with intelligent kids and great teachers and enjoyed his high school experience and university without reservation. Now he worked at the whale station, monitoring the migrations and the numbers and, when they had gone by, checking the fish stocks and the krill population. His life was wonderful.

‘No. I did, to begin with. Everyone did. The shock, the deaths. Then we started to talk and discovered you had picked the brightest, the artistic, the brilliant. People who cared about each other and the planet. My life has been amazing since you culled the rest, better than it would have been. But I still can’t get my head round the fact you slaughter over six billion people. Sorry, but I can’t.’

Joshua nodded and smiled a sad smile. ‘I can understand that, which is why I have kept away from population centres. The solution to your problems was a tough one for me to choose but it was the only one that worked in time.’ He motioned towards the whales and carried on, ‘ They would have been extinct by now, along with tigers and the Sumatran Rhino and hundreds and hundreds of other species. You were never going to have the self-control to stop killing and your starving masses didn’t care about an endangered species, they were endangered themselves. They didn’t suffer. I tried to be quick about it. And I was thinking about all the other life on Earth, not just human life.’

‘I know and part of me thinks you did the right thing but I couldn’t say that to another human. Many of us think that way now but find it hard to admit it. It sounds disloyal.’

‘I understand. Well, we’ll be leaving soon so it won’t be an issue.’

‘You are leaving? What about the white buildings?’

‘They will run unattended for a millennium or more and we’ll pop back in a few hundred years or so just to see what going on. The satellite will relay information to us anyway. You’ll all be safe and looked after.’

‘You care about us? The survivors?’

‘I care about all life. I tried to say that. But one species can never be allowed to destroy all others. Life is so rare and so precious. Diverse life, not monocultures. By the way, are you hungry?’

Simon laughed. It seemed a strange question to get from an angel. ‘A little. I’ve got snacks in my backpack.’

‘Can I offer you dinner in the ship?’

‘Wow. Yes. But can I come back here for the whales?’

‘Of course. Seen enough for now? Yes? OK, then, stand up and off we go….’

They were in the ship. Right by a vast curved window, looking down on the Earth. Simon looked round and saw they were in a control room. There were twenty other beings there, aliens. Green men, blue creatures, a red thing with multiple arms and three eyes; all working, studying consoles and monitoring the ship’s functions. Joshua led the way through to the back and down a corridor to a restaurant area. There were about a hundred tables, most filled with a crazy assortment of intelligent life. A few beings called out to Joshua or just nodded as they passed and they finally sat down at a table over looking the centre of the ship, a vast canopy of green trees running off into the distance. Simon saw birds flying above the treetops. A waiter came over and asked them what they wanted.

Joshua chose a vegetarian pasta dish and Simon nodded and asked for water as well. He looked around. The crew were laughing and chatting, discussing things in many different languages. He felt a little overwhelmed. Joshua touched his arm and said, ‘relax, they won’t bite.’ Laughing, Simon said, ‘This is so Star Trek. I mean, this is real. I knew the ship was up here but no-one has ever been up here or no-one has ever said they have been.’

‘One or two have over the years. You and your mother were here ten years ago for an hour in suspended status before you were transported to Seattle. I wanted you to see it and to have a look round.’

‘Why? Why me?’

‘I have admired your work and your patience with the work. You take great trouble to get things right. I want to offer you a job.’

‘Where?’ Their food arrived and Simon was relieved to see it was like Earth pasta, in a big white bowl, even if the waiter was three meters tall and silver blue in colour, with four arms.

‘Here. On the ship. In the biology department. We’re going off to another planet, without intelligent life but with huge geological problems with shifting plates so we have to try and rescue thousands of species, including many sea mammals or equivalent. I thought you might like to join us.’

Simon chewed on his pasta, his heart racing. It was an amazing offer, one any hard-core sci-fi fan would die for. The geek in him wanted to say yes, the son of his mother wasn’t so sure. ‘Would I see Earth again. My mother?’

‘Yes, we can come back again for a visit at any time. You might be away for about five or six years with this first trip but then she has a new husband so she will be pretty busy anyway. You see, I’ve been keeping an eye on you….a nice eye, nothing sinister.’

‘Will I be the only human on board?’

‘No, there will be three others. A botanist, an astronomer and a doctor. All agreed to come, all reasonably comfortable with being on the ship that culled the human race. They won’t try and sabotage us, as I don’t think you would either. You see the value in our work even if you don’t approve of the method.’

He ate some food and watched the reaction of his guest. He added, ‘There are two girls and one man. Balance. I know that is no guarantee of social success but it’s a start. Anyway, you don’t have to decide now. We’ll take a tour after dinner and you can see some more of the ship.’

Simon nodded and carried on eating. This was wild. A geek’s dream. Three stone white figures, like lions but sitting up in jump suits and eating pasta were at the next table, joking about something on a small screen set into the tabletop. Laughing, intelligent lions, dressed and in a restaurant. Simon had to be a part of this, even if only for a while.

‘Whatever happens, I’m coming with you. This is so cool. Thank you, I accept.’

To be continued…

Av: Jonathan Gregory

Telefonen ringer sin andra signal. Marianne reser sig från sin stol i köket – jag hör hur stolen glider över plastmattan, hur pennan hon lägger på bordet rullar över kanten och faller – och hasar på tofflorna ut till hallen. Det hinner gå en signal till innan hon är framme. Hon drar åt skärpet i morgonrocken innan hon svarar. Alldeles nyss var det knäpptyst i huset; ansträngde jag mig kunde jag höra Mariannes blyerts mot tidningen, hur Anna andas tungt i rummet bredvid. Jag försöker återgå till att läsa.

Marianne svarar med telefonnumret, precis som man gjorde förr. Det blir en liten melodi av siffrorna. Hoppas att Anna inte vaknar. Marianne är tyst en liten stund, sedan frågar hon något om hur det är och pratar lite om hur kallt det är. Jag lyfter blicken mot fönstret och betraktar rimfrosten och mörkret där bakom. Det måste vara minst tjugo minusgrader. Undrar hur det går med sniglarna. Tidningen skrev något om att de tryggt ruvar under snötäcket, dit kylan inte orkar nå.

’Lars.’ Jag vänder mig om. Marianne står i dörröppningen med händerna över magen. ’Det är Kent. Du vet Kent på ditt jobb.’ Hon drar åt skärpet. ’Det verkade viktigt.’

’Vad vill han?’

Marianne fingrar över frottén. Tyget är urtvättat och de rosa löven skiljer sig inte mycket från den gröna bakgrunden. ’Jag vet inte. Men det verkar som att det är viktigt.’ Hon vänder sig om och går mot köket. Dörren lämnar hon öppen.

’Ja, det är Lars.’ Sladden till luren har tvinnat sig och drar mig mot telefonen. Jag rätar på ryggen.

’God kväll på dig Lars’ hör jag Kents röst. ’Jag hoppas att jag inte väckte dig. Det är Kent. Du vet, från jobbet.’ Jag försäkrar honom att det inte är någon fara att han ringer så sent, att jag i själva verket satt och läste en bok. Nej då, inte stör han heller. Kent tar ett djupt andetag. ’Jo, det är så här. Jag skulle vilja be dig om en tjänst.’

Marianne tittar upp från korsordet när jag går in i köket. ’Vad ville han?’ frågar hon. Framför henne står en halvt urdrucken kaffekopp.

’Du vet att du inte borde dricka kaffe så här sent på kvällen. Du blir bara vaken till småtimmarna.’ Hon ler snett. ’Du är alltid så snäll mot mig’ säger hon och fyller i några bokstäver. ’Kaffet har stått. Det är ändå kallt nu.’

’Jag måste åka en sväng. Kent behöver min hjälp. Du vet ju att han har haft det svårt sen han blev själv och så. Han behövde visst bära upp någonting ur källaren.’

’Kan det inte vänta till imorgon?’

’Jag tänkte så också. Men ringer han på kvällen och ber om hjälp så kan det väl inte det. Jag åker över till honom och ser vad det är han vill ha hjälp med.’ Jag går fram till henne och lägger en hand på hennes axel. ’Gå och lägg dig nu. Jag kommer sen.’

Kent bor bara en och en halv kilometer från oss, i ett hus som är grönt och har två våningar. Jag känner honom inte så väl: vi har ätit lunch ett par gånger på jobbet och ibland har han kommit in till mitt kontor för att fråga om någonting. Han har bara varit där i snart ett år, och jag i över tjugo, så det är väl naturligt. För en månad sedan lämnade hans fru honom. Han fortsatte att gå till jobbet, men det märktes att det tärde på honom. Han glömde saker, slutade raka sig. En dag kom han till jobbet i hemmabyxor. Vad underligt att han ringer mig för att be om hjälp. Han borde väl ha någon annan som han känner bättre. Fast det är klart, jag bor ju ganska nära. Vill han bara ha hjälp med att bära upp någonting från källaren kan man ju inte begära att folk ska resa över hela stan.

Det är riktigt kallt ute. I backspegeln ser jag hur snö yrar upp från marken och slingrar sig över vägen. Från gatlamporna hänger istappar som bryter det gula ljuset.

Kent står i dörren när jag kör in på uppfarten. Han har bara på sig byxor och en uppknäppt skjorta med en t-shirt under. Hur länge har han stått så där och väntat? Det måste vara smärtsamt kallt för honom. Han går ut och möter mig när jag kliver ur bilen. ’Lars. Jag är ledsen att jag ringde så här. Det hade kanske kunnat vänta, men jag fick känslan av att det var så viktigt att det blev gjort. Förstår du?’ Han sträcker fram handen och vi hälsar stelt. Från munnen ryker hans andedräkt.

’Nu är jag här’ säger jag. ’Det är väl bäst att komma in, så att du inte fryser ihjäl här ute. Det måste vara under tjugo.’ Kent nickar men står kvar en stund. Magen kikar fram under t-tröjans underkant. Så rycker han till lite och skrattar.

’Ja, nu är du ju här. Det är bäst att vi går in. Kanske kan jag bjuda på någonting varmt?’ I hallen ligger leksaker huller om bulle. Det känns inte som att det skulle vara mycket varmare här inne än utanför, men jag ger honom ändå jackan när han sträcker fram handen. Med andra handen gör han en gest till mig att stiga på, från hallen till köket. ’Jag har lite kaffe på spisen. Du kanske vill göra mig sällskap med en kopp?’ Jag tvekar en stund, egentligen har jag inte lust till det. Vill bara bära och sedan åka hem.

’Ja tack, det vore gott.’ Jag sätter mig vid bordet. Det är varmare här inne. I ena hörnet står en gammal järnspis som ryker lite. Kent ställer en kopp framför mig. Sedan går han till ett skåp och tar fram en flaska whisky. Han fyller sin kopp till hälften och sträcker fram flaskan mot min kopp.

’Jag trodde det skulle bli kaffe’ säger jag besvärat.

’Kaffekask.’

’Ja, en liten då. Jag kör ju.’

Kent håller händerna om sin rykande kopp och blåser lätt i den. I ljuset från taklampan ser jag att han har små skärsår på kinderna och en antydan till en bula i pannan. ’Har du råkat ut för någonting?’ Jag nickar mot hans ansikte.

’Det här?’ Han pekar mot sin kind. ’Nä, jag hade lite problem med rakningen bara. Det är ingenting att bry sig om.’ Han tar en stor klunk av sin kaffekask. ’Det är inte hett så länge när man blandar ut det’ säger han och skrattar.

’Då så’ Han reser sig samtidigt som han tömmer de sista dropparna. ’Jag ringde ju för att jag behöver din hjälp. Jag är hemskt ledsen att dra hit dig så här, men det skulle vara så skönt att få det gjort. Ska vi gå ner?’ Han går mot en dörr bredvid spisen och öppnar den, bakom den leder en trappa ner i källaren. Jag reser mig och dricker ur det sista.

Källaren har en speciell doft. Unken. Nästan som om något ruttnat där. Kartonger är staplade mot väggarna, på golvet ligger trasiga plankor. Kent kliver mellan dem mot den bortre väggen, där det står en koffert av trä. ’Den här är det. Den ska bäras upp. Det finns handtag på sidorna.’ Han ställer sig på ena sidan och böjer sig ner. ’Just det, här är det.’

Jag letar med fötterna i hålrummen mellan plankorna. Det är svårt att få bra fäste. Kent står fortfarande framåtböjd med handtaget i handen när jag når kofferten. Jag håller tillbaka viljan att fråga vad det är som luktar så illa i källaren. Det kan väl inte bara vara fuktskador? Jag tar tag i handtaget och lyfter, men rycker till av tyngden. ’Jag vet, den är tyngre än man tror’ säger Kent och ler. ’Du må tro att jag inte kan bära upp den själv.’

’Vad är det i den?’ frågar jag.

’Äh, bråte bara. Det ska kastas.’

Det är knappt att vi klarar att bära upp kofferten till övervåningen: bråten över golvet ligger som ett förstorat plockepinn, trappen är brant med smala trappsteg, kofferten verkar bli tyngre för varje steg vi tar. ’Den ska ut till bilen’ säger Kent när vi slutligen kommit upp i köket och rycker i den växande bröstplattan av svett. ’Men vi ska nog ta en kask till först. För att pusta ut.’

Kaffekasken är starkare den här gången. Vi sitter tysta vid bordet och smuttar. Jag känner hur svettdroppar rinner över ryggen ner mellan skinkorna. Egentligen borde jag inte dricka mer, jag ska ju köra hem snart. Men färden går ju bara i bostadsområdet, inga riktiga vägar.

Mina armar darrar när vi reser oss för att ta ett nytt tag. ’Det här klarar vi’ säger Kent uppmuntrande och reser sig igen. Hans bil står parkerad alldeles framför min, det går lättare utan bråten över golvet att tänka på. Kent öppnar bakluckan och med en sista ansträngning lyfter vi kofferten över stötfångaren. Det luktar fortfarande unket, jag sniffar under armhålan för att känna om det är lukten från källaren som satt sig.

’Ska du ha en till?’ frågar Kent.

’Jag borde inte.’

’En kask har ingen dött av. Du måste andas lite innan du åker iväg.’

Vi går in igen och sätter oss ner. Elden har falnat i spisen och det är inte längre lika varmt. En gökklocka slår. ’Du. Tack för hjälpen’ säger Kent och lyfter koppen mot mig. ’Jag hade inte klarat det utan dig.’

’Det skulle förvånat mig. Det var tungt.’

Marianne har lämnat lampan i hallen tänd. Jag är mer berusad än jag trodde och minns inte helt klart hur jag körde hem. Antagligen hade jag tankarna på annat håll. Jag luktar lite på tröjan. Den har kvar en svag aning av den unkna källardoften. Undrar vad det var som luktade så illa?

Innan jag går och lägger mig öppnar jag dörren in till Anna. Hon sover. Jag står en stund och tittar på henne. Jag stänger dörren försiktigt för att inte väcka henne och går tyst till sovrummet.

’Hur gick det?’ frågar Marianne när jag kryper ner under täcket.

’Det gick bra’ viskar jag och lägger en arm över henne. ’Vi bar upp en koffert från källaren. Den var riktigt tung.’

Marianne ligger tyst ett tag. Jag känner hur rummet gungar till när jag sluter ögonen, så jag håller dem öppna. Rimfrosten har nått ännu längre upp över fönsterrutan. I mörkret kan jag inte se vad termometern står på. ’Vad var det i?’ frågar Marianne.

’Jag vet faktiskt inte. Bråte kanske? Han skulle slänga bort den. Lite onödigt kan jag tycka. Det var en fin koffert.’

’Ja, det låter lite konstigt.’

’Läste du det där om sniglarna? Att de ligger tryggt under snön och sover. Kylan rår inte på dem.’

’Vi kanske får samma problem i sommar som förra då?’ Mariannes röst tynar bort. Hon håller på att somna. Jag lägger mig på rygg och tittar upp i taket. Jag kan fortfarande ana den unkna doften från källare. Egentligen borde jag kanske duscha.

Av: Tobias Holmqvist

In the White House they were scrabbling to get the President out and into Airforce One but the helicopter hadn’t arrived yet. In 10 Downing Street, the British Prime Minster was trying to contact the Queen to evacuate her but she was already at Balmoral in Scotland, reaching for the malt whiskey. In Finland, the Finnish President was drunk but that was nothing new.

Unbeknown to them all, Joshua’s cull had indeed started thirty minutes earlier as the population of Vladivostok would have confirmed had they still been alive. A strange waved line of force over five hundred kilometres wide, had rushed over that city, followed by gentle prolonged rain containing tiny seeds encased in a special nutrient that would help them germinate and grow extremely fast. The line of force, like a heat wave, fell like a curtain from above and moved forward at over eight hundred kilometres an hour, down the coast of China towards Korea. Another curtain fell over Terra del Fuego on the tip of Latin America, moving up the East coast and two more dropped, one on South Africa and one on the toe of Italy.

As the wave moved it passed over buildings, roads and people. For a moment each remained, frozen in time, then they started to crumble to dust. The rain washed this dust down and flat to the ground and the seeds (each localised for the natural flora of the area) were embedded into the new soil and started to germinate. Within an hour of the wave passing, tiny shoots of grass and flowers started to appear above the new ground.

Not all buildings were destroyed. The pyramids remained although all tourists in and around them joined the sand dunes as particles; the Great Wall remained, along with the Forbidden City and the Temple of Heaven in China. In Tibet, all the temples and their monks survived although all the Chinese administrators and soldiers vanished into the earth. In Mongolia, the horse tribes remained whilst the Russians blended softly to mud and a new growth of grass sprang up for the horses to eat.

Washington disappeared along with New York and all the East Coast cities. Florida returned to swampland and marshes. Woods Hole was left with all its’ one thousand marine biology students and professors in Massachusetts, as was the Guggenheim Museum of Art, its circular form now standing alone amongst the baby pine trees growing from the remains of two million New Yorkers. The waves moved steadily across the Earth, removing mankind in most places. It left existing trees and other flora and fauna but anything man-made disappeared into dust to become the fertile substrate for new growth and restored forests.

Larry King had just finished a perfect glass of Glen Fiddich when he joined the falling particles that had made up the CNN building and staff in Atlanta.

Indigenous peoples did better than First Worlders. The Masi remained in Africa, as did many aborigines in Australia. The Brazilian rainforest tribes survived but the farmers, the traders, the exploiters of the rainforest, perished. Eskimos and the Samii of the northern tundra lived, along with over one hundred thousand Swedes but most Europeans joined the community of the soil. The museums and art galleries of London survived but the British mainly vanished, only about ten thousand living in the countryside were left. All infrastructure vanished; airports, roads, motorways, railways. Ports disappeared and, out at sea, trawlers and tankers, liners and pleasure craft blended into the sea and disappeared forever.

Above the Earth, Joshua watched his team complete their Stage 1 activities. He was the leader of over sixteen thousand crew members, made up of beings from fifty-six races. He was the last of the Angelians and the majority of his ship’s company were Metala, an android race that he had helped evolve from the original robot crew members from the last three Angelian ships. Angelians had been in space for five hundred thousand years before their planet had been destroyed and, to be honest, they had got bored with the whole experience. Only Joshua, as a mere child of six hundred and forty eight, had got excited about space exploration and he had joined one of the ships just before the sun spots eliminated his race.

The three ships had two Angelian crew members and three hundred robots so when the end came, he was one of six male Angelians left alive. The other five had died off within the first thousand years so he had reprogrammed the robots, gave them free will and the ability to reproduce in pairs then asked them to help him save other species in the universe. After much discussion and thirty years combining the three ships into the Universal Traveller, they agreed. Over the centuries and millennia, others had joined them; as crew, as passengers, as survivors of natural disasters. Not all lived as long as Joshua or the Metala so there was a constant flow of new life, people and strange beings that kept the whole ship interesting.

With the completion of Stage 1, Joshua sent down the people he had been keeping in stasis since plucking them up just before the waves started their journeys. Doctors, scientists, teachers, plumbers, environmental activists and many others. They found themselves in unfamiliar places, joining survivors or arriving in deserted areas where just some houses and other buildings had been left. In each center of human survival a vast white building appeared, one for each group of survivors. These were three hundred meters long, one hundred meters wide and fifty meters high. No doors or way in was obvious at first, just smooth white walls. Each of these stood close by the settlements.

Other creatures appeared on the Earth. Hundreds of blue whales, narwhals and sperm whales materialised in the seas. Cod fry and the young of many thousands of species of fish and other sea creatures swam in the salt waters of Earth again. On Mauritius, five thousand pairs of dodos walked the island again, the first in over one hundred and seventy years. With Man gone and the island also cleared of rats, cats and dogs, these flightless birds could be safe again. Great Auks swam in the oceans off Greenland. A cloud of Passenger pigeons flew over the American continent for the first time in a century. Extinct or rare creatures were returning to lands and seas where Man had carelessly allowed them to vanish before.

When Stage 1 and 2 were completed, the people on the Earth heard a tone, like trumpet, coming from the white buildings. They gathered, shocked, frightened, around the sides of these buildings, as lights flickered across the white surfaces. Then Joshua’s face appeared. Some people booed, some cursed, some threw stones and rocks. These bounced harmlessly off the sides. Joshua spoke.

‘People of Earth. Right now I am sure you will hate me. In ten years time, you will not. In ten years you will have adjusted to your new, peaceful, calm lives, in balance with nature and your environment. We will guide you and protect you. Keep you healthy and fed; help you enjoy being alive instead of your previous frantic existence. You will work but for the joy of contributing to your fellow Man’s life, not for money or power. There will be no money, no rich, and no poor. No poverty or disease. No starvation or homelessness.’

‘There are one million of you left around the world. There are fifty of these buildings, these centres of health and live; they also act as transporters. You will be able to travel at any time between the fifty centres, to visit and share and enjoy each other. There will be no violence, no guns, no weapons and armies. Any violence of any kind will result in the aggressive person or people being removed from the Earth. There will be no appealing our decision.’

‘In ten years time, we will leave you alone. To live on and grow and develop again but with the full knowledge of what mistakes you made before, never to be repeated. You will share the Earth with other species and you will value those species as much as you value your own lives. There will be no hunting or killing for sport or medicine or for trophies. All life on Earth is of equal value to us.’

The face of Joshua smiled down upon the remaining people of Earth as he said,

‘You will hate me now but not in the years ahead. You will find a new peace. A new tranquillity of existence. For now, find a place to live. Talk to your new neighbours; connect and develop. There is warmth and power and food and water for all. Your new life starts now.’

To be continued…

Av: Jonathan Gregory

‘Birds? You cross bred with birds?’

‘Yes, Larry, we did. If fact these wings are trans-dimensional which means I can send them into another dimension for normal everyday moving about but I like to have them out for first contact situations as they do make me look alien, which obviously I am.’

Larry King swallowed but tried to smile. This was all out of his normal range of interviews. He was used to bimbo film stars and fame-seeking politicians. Winged aliens….that was something rather different.

‘So, next question. Why are you here?’

Joshua smiled, a radiant, glorious smile that lit up his face and sent tremors through millions of women and hundreds of thousands of gay men. He was stunning to look at and, in the offices of GQ, the editor was already planning a cover with the title ‘Wings? The new black.’

‘We’re here to help the Earth and all life on it. You’ve got yourselves into a bit of a mess with the whole environmental thing, as many advanced civilisations often do at this stage of their development. You’ve discovered technology and used it before you understood fully what the resulting damage would be to the rest of the planet. We can help with that. In fact, we have already sealed the holes in your ozone layer and cleaned up a lot of the space junk floating around in orbit.’

‘That sounds great, Joshua but why would you help us? What’s in it for you?’

‘Nothing. I mean that, nothing. This is what we do.’ We travel the universe helping other planets, other species, when they need help. My own planet was destroyed thousands of years ago and the ship is now our permanent home. We are not here to invade or take over. We want to make sure your planet survives and develops successfully.’

‘How was your planet destroyed? War?

Joshua smiled again but this time it had a tinge of sadness in it.

‘No. Sunspots and solar flares. There was not enough time to evacuate so only three ships survived. The surface of Angelus was burnt away. We took the surviving ships and combined them into one vast ship and we have been travelling ever since. Ten thousand years or so.’

‘That is very sad but you can understand why we might be suspicious of such advanced technology and the sheer size of your ship.’

‘Yes, of course. But you must understand that out there in space there are no star wars, no evil emperors. There are about two thousand races that have space travel but they are so spread out, so far apart that most never interact with any other race. Space is very peaceful and life of any kind is very rare. To find a planet like Earth with so much life of such diverse kinds is very special. That is why you need help because all the life on your home world is very important.’

‘OK. I understand that. But my viewers might be thinking, ‘How can he help?’ What are you planning to do to help all of us? I mean, you have only been here a week…how can you know what to do in just seven days?’

Joshua lent forward. His image was totally solid and lifelike and most people watching had already forgotten he was just a hologram.

‘Well, to be honest, we have been here for over six months. We just switched off the shield seven days ago to get your attention. We have studied the planet carefully and compared it with our previous visits.’

‘You have been here before?’ Larry sounded shocked.

‘Yes, four hundred years ago and three thousand years before that as well. We could tell that Man would become totally dominate so we started collecting specimens of other animals, birds etc that we felt would be vulnerable in the future. We were right then, as most of those have already died out. Dodos to mention just one species.’

In the Oval Office, there was a lot of tension. The idea that this huge ship had been hovering over Earth for six months in secret had set off alarm bells and the President ordered Defcom Five.

‘So your ship has been here before.’

‘Yes, and so have I, Larry. I’m over eleven thousand years old.’

The editor of GQ rethought his cover to ‘Aging, wings of desire.’

‘Wow, that’s amazing,’ said Larry. ‘What’s your secret?’

Joshua smiled again and sat upright, spreading his wings wide behind him.

‘CCR. Constant Cellular Rejuvenation. The cells of my body replace themselves every twenty-five years so I always look like this. Anyway, we have been here for a while now and know exactly what to do to save life on Earth. All life.’

‘And what is that?’

‘Well, Larry, there a method you yourselves use. It is called culling. Another one of those words you use like ‘Friendly fire’ or ‘Collateral damage’ to avoid saying killing. A cull will save Earth and save all the remaining species. Animals, birds, reptiles, fish, insects. They will all survive.’

‘So what will you be culling?’ asked Larry King, a sinking feeling in his stomach as he had already begun to suspect the answer.

‘People, of course. There are far too many of you already, far too many countries and religions, far too many greedy people. Culling people will mean that the remaining people will live better lives and the rest of the planet can recover. We will also return many of the extinct species to repopulate….’

A gunshot rang out and a piece of scenery behind Joshua disintegrated. He looked behind the cameras at the soldiers, one of whom had fired at him.

‘Sorry, guys but what part of being a hologram do you not understand? I am not really here.’

Larry King, shocked by the report from the gun and stunned by the information, managed to get himself under control and asked,

‘How many? How many people?’

‘A million.’

‘You are going to cull….kill, a million people?’

Joshua smiled that beautiful smile again but now it sent a chill through all those watching the program.

‘No, Larry. We are going to leave a million. The rest of you will be culled to make sure the world survives.’

In the White House, total pandemonium. Across the globe, nations and governments rushed to alert their security people, their armies. Orders were given so that every missile, every laser was directed at the ship in orbit. Then they discovered that they had no missiles anymore, no lasers, no submarines. All of them had vanished. The President listened as his Chairman of the Joint Chiefs told him they had no contact with anyone outside the White House. They were cut off and alone.

Larry King asked his final question, ‘When will you start?’

Joshua smiled and replied, ‘We started thirty minutes ago. It will take about four hours. I must go now, Larry, but thank you. It has been a pleasure. Good luck in the future.’

Larry swallowed and said, ‘How much future have I got?’

‘About forty minutes. You could get divorced again if you liked…or just relax and have a drink. It won’t hurt. We are not monsters. And it is for the greater good. Goodbye.’

Joshua’s figure vanished from the studio and the camera lingered on Larry King’s face, an older face now, and a sadder confused one.

He turned and said, ‘Well, you heard it here first, everyone. The end of the world as we know it. This is Larry King, live for about forty minutes more. Goodnight.’

To be continued

Av: Jonathan Gregory

– Hallå?

Ditt hallå kommer tillbaka med ekot av din röst, men inget svar.

Du stänger och låser om dig, känner på låset, noggrant. Du spänner den lilla kedjan med fingrarna och drar i haspen. Du ryser, känner på handtaget så att det verkligen är låst. Det är låst, det är låst, det är låst! Du sliter dig. Går tillbaka in i hallen, viker in i köket och sätter på tevatten. Du tänker på katten. Tiden är fortfarande inte. Allt står still fastän visarna rör sig.

Svartvinbärsdoften fyller köket, honungen är söt och gyllene i vattnet. Du rör om, ser på det mjuka guldet medan det löses upp i tevattnets mörker. Du tar fram mobilen, läser igen:

FÖLJ DEN GRÖNA KANINEN.

Du ryser. Varför är det otäckt?

Utanför fönstret är det mörkt. Du ser ditt ansikte i rutan, blekt och ovant.

Eva svarar fortfarande inte och du måste kissa.

När du kommer ut från toaletten får du syn på den där den sitter, faststucken i brevinkastet; en liten rosa kupong av glansigt papper. Du närmar dig mycket försiktigt, hur kunde du ha missat den förut? Rakt under näsan. Reklamblad antagligen, någon unge som delat ut i trapphuset bara. Du lossar brevlådans gap. Det är en biljett, inte ett reklamblad. Du håller den med båda händerna. I biljettens vänstra hörn flinar den gröna Lisebergskaninen bakom sina enorma framtänder. Det är en entrébiljett till Liseberg med dagens datum och ditt namn textat längs en streckad linje: I S A B E L L A.

Efter ditt namn ett klassiskt klockslag: 24.00

Du funderar. Eva svarar inte. Är det hon som?  Nej, Inte likt Eva, inte alls.

Det konstigaste, tänker du, är att Liseberg har stängt i väntan på julmarknaden, men det är en riktig biljett, inget tvivel om saken, du känner igen den.

Liseberg ligger bara ett kvarter bort, du brukade vara där, om somrarna.

Du och Eva var där första gången ni sågs, det var en vacker kväll bland pariserhjul och runda ljus. Du sätter dig och ser på biljetten och plötsligt pirrar det i maggropen. Tänk om det är världens bästa överraskning, tänk om Eva planerat det i månader, betalat personal, ringt samtal, betalat inträde. Kanske är det därför hon inte hört av sig? Kanske vill hon överraska dig totalt, med förlåtelse och karuseller och allt! Tänk om de har någon sorts afton för särskilt inbjudna, en försmak på julmarknaden. Tänk om. Tänk om Håkan Hellström är där med sin barnvagn, tänk om allt blir underbart. Du tänker på Eva där hon står i dina drömmar med en ros, ett åkband och sockervadd i händerna medan Liseberg lyser upp november med sin väldiga julgran av ljus.

Sen tänker du på katten. Känslan kryper på igen, stackars Leni. Och så denna dåsighet.

Det är ingen vanlig kväll.

Någonting är fel.

Kanske är det en överraskning? En bal på slottet.

Du sover. Du sover inte. Du sover.

Du väcks av att mobiltelefonen vrider sig i fickan.

Klockan är 23.25.

Du har fått ett nytt meddelande från samma obefintliga nummer:

FÖLJ DEN GRÖNA KANINEN.

Du tar på dig jacka och halsduk och går ut i hallen.

Fortsättning följer.

Av: Joel Wallon